Min Förlossningsberättelse!!

Har länge tänkt skriva en förlossningsberättelse, men har liksom aldrig kommit till skott. Och har egentligen inte haft tid, eftersom det har varit så mycket annat att ta tag i. Men nu känner jag att jag har ork och tid. Så här kommer den:


Alt började tidigt den 8:e Mars vid kl 8.00 ganska så exakt, av att jag vaknade till och kände att jag behövde gå på toa, precis som alla dom andra tidiga morgnar. Så jag misstänkte ingenting. Jag satte mig upp i sängen, joch kände hur jag blev lite blöt där nere. Trodde det va flytning, hade även hört att man kunde ha svårt att hålla tätt dom sista veckorna innan förlossningen tack vare trycket neråt. Reste mig och sprang lite snabbt in på toan, hann inte mer en att ta av mig trosorna, sen så *SPLASH*. Minst två deciliter vatten ner på golvet. Jag blev helt chokad! "Det är ju inte dags än! Två veckort kvar ju!"  Fick lite små panik och jag kände hur nervös jag blev. torkade upp vattnet och gick och väkte Matthias. Som hade drukigt dagen innan och va fortfarande full typ. "Oh shit! Inte nu liksom!!" Han yrade någonting om att vi inte hade tvätt tid än blablabla.. eeh?! MITT VATTEN HAR GÅTT! Han satte sig käpprakt i sängen och frågade "jaha vad gör vi nu då?!" Jag ringde förlossningen och berättade att mitt vatten hade gått. Barnmorskan frågade om jag hade några värkar? Ja just det, värkar skulle man ju också ha. Men det hade jag ju inte?! Men hon ville ändån att jag skulle komma in så dom fick kontrolera att det verkligen var vattnet som hade gått, och att allt var okej. Det finns ju en infektionsrisk när vattnet har gått.

Vid elva åkte vi in. Fortfarande inga värkar. Dom la mig i en gynokologstol och undersökte mig. Dom kunde inte konstatera att det va vattnet som hade gått, men dom sa att det lät som det på min förklarning. Och eftersom jag inte hade några värkar så skickade dom hem mig. Det va tur i oturen det! matthias var ju så bakis så han höll på dö! Så nu fick vi tid att förbereda oss och han fick sova ut. Hela den dagen gick jag utan värkar och förberedde mig på att föda snart. Det va lite jobbigt. jag kunde inte riktigt slappna av och jag var så attans nervös. Hade ju hört värsta mardrömssenarium om förlossningar, om folk som har sprukigt ända långt upp på ryggen!! Jag ville inte vänta längre, jag ville bara få det här avklarat. Så jag och Matthias beslöt oss för att gå en runda upp till hans föräldrar. Vi gick ganska snabbt, för att få igång värkarna, hoppades vi på iaf. Och visst kom dom! Väl när vi kom fram hos hans föräldrar så kom det fler värkar, ganska oregelbundna med tio minuters mellanrum, kockan var då åtta. Vid 23.00  gjorde värkarna jätte ont!! Va tvungen att ställa mig upp lutandes framåt och gunga fram och tillbaka varje gång. Den här gången fick M ringa förslossningen och berätta. Värkarna kom nu varje 7:e minut. Hon sa att vi kunde komma in. "Nu är det dags tänkte jag!" kom in och dom tog en CTG kurva på mig. men jag blev hemskickad lika snabbt. Värkarna var inte tillräkligt täta och jag var bara öppen två centimeter. Hon sa att vi skulle ringa vid nio dagen efter. I och med att vattnet hade gått så ville dom inte vänta för länge med själva förslossningen. Hela den natten va ett helvete rent ut sagt. Jag fick inte sova någonting pga värkarna. "Hur skulle detta gå?" tänkte jag. Jag har ju verkligen inte sovit någonting!!

Jag väkte M vid åtta på morgonen den 9:e Mars, och sa att jag står inte ut längre. Jag måste få något smärtstillande för att kunna sova eller åtminstånde vila. Jag försökte få i mig något att äta, men jag hade verkligen ingen aptit. Jag började få förlossningsfrossa och började skaka. Kunde verklige inte slappna av. jag rinde upp förlossningsavdelningen igen och förklarade allt. Det var fortfarande bara sju minuter mellan varje värk. Dom tyckte att jag skulle få komma in ändån, men att jag kunde ta det lungt. Så vi packade bb-väskan och tog dom sista korten på min mage. Sa farväl till våra små katter, precis som vi aldrig mer skulle ses igen.

Vid halv elva kom vi in och fick ett förlossningsrum med desamma. Fick berättade lite om hur det låg till och dom satte CTG på min mage, för att höra barnets hjärtslag och mäta värkarna. Dom va fortfarande bara var 7:e minut. Och jag var öppen fyra cm. Dom beslöt att dom skulle sätta igång mig med hjälp av dropp. Och jag hade läst att värkarna man får då är mycket mer intensiva än under en vanlig förlossning. Nej! tänkte jag. Jag hade det ju redan jobbigt som jag hade! Men jag hade inget att säga till om för barnet va tvunget att komma ut snart. Dom satte en kanyl i handen och satte igång droppet. Efter tio minuter kom värkarna mer intensivare en vanligt. Jag låg och vända och vred på mig, hade helst velat resa mig upp som innan men det gick inte eftersom jag fortfarande var kopplad till CTGn. Fick prova TENS. Vilket hjälpte i typ en halvtimme, sen gjorde det bara ont i ryggen på mig. jag tvingade i mig en äklig näringsdryck och lite nyponsoppa för att få krafter.

Dom ökade doseringen kraftigt, och ett tag där hann jag inte återhämta mig förrens det kom en ny värk. Dom säkte snabbt doseringen igen för det blev alldeles för tuft för mig, med tanke på att jag inte hade sovit något på mer än 24 timmar. Ett par timmar in i värkarna så bad jag om lustgas. Det var det bästa jag hade kunnat göra. Det var underbart! All smärta blev så mycket enklare att tas med. Nu gick det snabbt. När klockan var runt sex var jag öppen sex cm. Dom kom in och sa att det kanske är bäst att jag tar någon starkare bedöving som morfin eller epudiral (ryggbedövning) för att jag behövde vila mig en stund. Jag hade ändån sagt att jag ville ha ryggbedövning innan så det fick bli det. Efter en stund kom narkosläkaren in. Jätte trevlig var han! Jag hade hört att detta skulle göra jätte ont, men det kändes ju knappt. Jag hade nog med mina värkar. Efter en stund var smärtan helt borta. Jag domnade bort i benen. Jag var även hög på lustgasen så jag låg och svammlade och skrattade och drog skämt. Och narkosläkaren var helt förvånad att jag var så lätt att hanskas med. Han sa att jag var den perfekta patienten!

Barnmorskan drog ner på droppet, så jag fick sova en stund. Det behövde jag! Både jag och M somnade till och sov i en timme ungefär. Nu var klockan 19.00 och jag kände hur det började trycka neråt. Det kändes riktigt läskigt. Det kändes som barnet skulle födas ur det andra hålet! Jag var nu öppen nio cm! Barnmorskan föreslog att jag skulle byta ställning för att det skulle gå snabbare. Men jag hade ju en massa slangar ikopplade i mig så jag fick ställa mig på knäna i sängen lutandes mot huvudgavel. Så stod jag i ca en timme. Nu kände jag att jag ville börja krysta neråt. Nu var det snart dags!  jag bytta ställning och la nu på sidan. Barnmorskan sa att jag kunde krysta lite lätt när jag fick en värk. Vilket jag gjorde. Epudiralken började avvärka nu, så jag började ta till lustgasen igen. Nu låg barnet långt ner. Nu kunde man se lite av skalpen. Och självklart ville Matthias va där och kolla! Sa till han att om han kollar så kommer han aldrig mer vilja ha sex med mig, men han skulle givetvis kolla och känna efter efter varje krystning. Nu la jag mig på rygg.

Klockan var nu tio i nio och nu var det dags att krysta på riktigt! Och gud vad jag krystade!! Detta var en helt annan smärta. Det gjorde inte så ont ,det var mer som en otrolig kraft som tog tag i en. Jag pausade och andades lustgas efter varje krystning, för att lindra smärtan. Det sved mellan benen. Och barnmorskan sa åt mig att det var jätte bra att jag lystnade på mig kropp och stannade med att krysta så fort det sved. Dom berömde mig så mkt. Och Matthias krystade nästan han med. Och han drog iväg ett skämt "Sarah, Är du säkert på att du aldrig gjort det här innan?!!" Alla började skratta mitt i allt inklusive jag, som låg där och försökte pressa ut den lilla ungen. Och då började dom skratta åt mig som låg där och skrattade. Dom hade aldrig varit med om nått liknande innan. Någon som ligger och skrattar när hon håller på att föda liksom! :oP

Nån krystning efter skrattanfallet, klockan 21.09 så kom min lilla dotter ut. Helt underbart fin var hon! 3080 g och 49 cm lång. Hon var helt frisk och allt hade gått bra! Jag behövde inte äns bli sydd! Barnmorskorna var helt underbara! Jag kunde inte fått bättre!


Måste säga att föda är det största och starkaste känslan jag någonsin varit med om. Jag trodde att det skulle vara värre än vad det var! Skulle lätt kunna föda en massa fler barn! hehe!



Den 9:e Mars 2008 är absolut den bästa dagen i mitt liv!


image67
lustgasen var himmelriket!

image68
Stolt pappa med dotter

image69
Tindra, bara någon minut gammal!

Kommentarer
Postat av: Nicole

undebara kort :)
Vilket förlossningsrum hade du ? jag hade nummer två^^ fast jag var bara där inne i max 8 minuder ^^
sööt hon är :)

2008-05-15 @ 22:35:15
URL: http://niicol3e.blogg.se
Postat av: Mia

läste precis din förlossningsberättelse.

den påminner lite om min förlossning, den började runt 07:30 och theo föddes 20:57 så det är ganska lika tider vi hade =)

2009-01-20 @ 09:34:28
URL: http://theo070723.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0