Förlossningsberättelse Nr.2!!
Jag hade länge gått med förvärkar och Tindras födelsedag närmade sig med stora steg. Jag ville verkligen INTE ligga inne på BB på hennes 1 års dag då Milian var beräknad till. Så Onsdagen den 3:e Mars bestämde jag mig att nu jädrans ska barnet komma ut! Haha! Jag gjorde lite olika saker som man har hört och läst som ska hjälpa att sätta igång förlossningen. Jag år bl.a. en hel annans så det blödde i munnen på mig. Jag kännde av lite förvärkar men inget mer än vad jag hade känt dom senaste dagarna. Gick och la mig tillsammans med M och kollade på tv. Medans jag låg där kände jag av några lite mer intensivare värkar, men tänkte inte så mycket på det.
Precis innan jag höll på att somna kände jag hur det började "sippra" lite. Klockan är då tjugo i ett. Satte mig upp och såg att det hade blivit en jätte liten fläck i sängen. "Hade vattnet gått?". Jag reste mig upp och gick på toa då kom det ännu mer. Gick in och skulle väcka M och precis när jag gör det så *plask*. Jag praktiskt taget står och pissar känns det som, för det kom så himmla mycket vatten. M kollar på mig lite förundrat och påpekar hur effektivt våra "huskurer" fungerat. Jo visst, värkarna kommer med en gång och jag kan stå ut med dom än så länge. Ringde in till förlossningen och pratar med dom. Dom ville att jag skulle komma in så dom kunde kolla om vattnet gått och se hur intensiva värkarna är. Men dom sa också att jag kunde ta det lungt. Så jag och M tog det lungt, värme varsin panpizza och jag lunkar runt i lägenheten och kan inte sitta stilla. Packade det sista i BB-väskan gjorde jag också. Nu blir värkarna intensivare och jag känner att jag vill åka in. Värkarna kom då med 4 minuters mellanrum.
Vid tre är vi inne på förlossningen och dom sätter mig direkt på CTG-kurvan och börjar mäta mina värkar. Jag ligger och vilar och känner mig väldigt avslappnad, nästan för avslappnad. Värkarna kommer helt plötsligt inte alls lika ofta, det hinner till och med gå mer än 10 minuter ibland mellan dom. Barnmorkan kommer in och säger att jag har två alternativ att välja på: Anntingen kan jag stanna kvar och ta ett bad och sen se om det kommer igång eller så skickas jag hem med en massa piller som ska lindra smärtan så jag kan sova lite. Trött som jag är väljer jag att åka hem igen. Dom kollar inte äns hur öppen jag är!! Vi beger oss hem och att gå ner till bilen var ett helvete, jag kunde knappt gå. Då var värkare precis som innan med 4 minuters mellanrum. Tänkte att "Ska dom verkligen skicka hem mig?", men jag förlitar mig på att dom kan ju sin sak..
Klockan är nu strax efter fyra på natten. Bilresan hem var inte kul och det tog minst en kvart för mig att komma upp i lägenheten! M går och lägger sig direkt och jag likaså. Men dom där jädrans tabletterna hjälper inte ett skit! Jag ligger och försöker andas så gått det går, men jag får ju verkligen ingen vila överhuvudtaget! Jag ligger och kämpar i över en timme när jag plötsligt känner hur det börjar rinna ännu mer. "Mer vatten?", tänker jag och vänder mig och för att se efter. Men det är inget vatten utan det är blod. Nu börjar jag bli rädd så jag väckte M och sa att vi nog måste åka in igen och att jag inte står ut mer snart! Satte mig på toan och försöker göra Nr.2 men det går inte så bra. Känner hur det börjar pressa neråt och jag är rädd att barnet ska ploppa ut i toaletten. Jag kämpar med att ta på mig kläderna och det tar minst en timme innan vi kommer iväg. Jag är tvungen att stanna varje gång jag har en värk och dom kommer nu mellan 2-3 minuters mellanrum.
Klockan är strax innan sex tidigt på torsdags morgon den 4:e Mars, och jag har så sjukt svårt för att ta mig upp till förlossningen. Det pressar neråt hela tiden och jag är rädd att han ska komma vilken sekund som helst! När jag väl är uppe tar dom ctg-kurvan på mig. Jag är nu öppen 6 cm! "Who, Det gick snabbt om man jämför med sist", tänker jag. Vi blir inskrivna och jag vill ha lustgas ganska så direkt efter vi kommit in på vårt rum. Frågar barnmorskan: "Jag hinner inte ta någon ryggbedövning va?!". Och inte så oväntat blir svaret nej tyvärr. Shit hur ska jag klara det här?! Men det gick ju fint! Jag kämpar på med lustgasen och jag får in tekniken direkt. Jag får beröm hur väl jag känner min kropp av barnmorskorna. Strax innan åtta känner dom igen och vips jag är full öppen och redo att pressa för kung och fosterland. Vilket jag gör också. Smärtan är 10 gånger värre än med Tindra och jag känner precis allt den här gången. Jag känner riktigt hur jag töjs ut och det är nästan en ovärklig smärta men ändå med sån kraft. Svårt att förklara, men ni som har gjort det förr vet nog vad jag pratar om.
Klockan 08.14 fylls rummet med barnskrik och en liten kommer upp i famnen på mig. M första kommentar: "Jädrar, Vilken stor mun han har. Värsta Steven Tyler!" Jag ligger och gråter, dels för att jag är så lycklig och dels för att all smärtan är borta. Milian är född och han är perfekt! Han är inte så liten heller, han var 51 cm lång och vägde 3712 g.
Bara någon timme gammal.
Senare samma dag som han föddes. Första familjekortet! =)
(Jag är vääldigt sliten!)
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Att föda ett barn är den mest fantastiska upplevelsen man kan vara med om. Även fast det är väldigt smärtsamt så är det värt det. Man får ju ett litet liv som man kommer att älska mer än något annat, mer än en själv!..
Ser fram emot sensommaren...
Föresten glömde ju berätta. Jag har beställt biljetter nu till Deep Purple, Europe och Bonfire. Dom ska spela nere i Ystad där min pappa bor, på Öja Slottsruin. Så det är ju perfekt att åka dit då. M är ledig den helgen så han har lovat att han ska ta hand om Tindra. Det blir första gången jag gör någonting utan henne. Det kommer kännas lite konstigt att inte ha henne runt sig, men samtidigt skönt. Och ett bra tillfälle att roa sig och vila framför allt. Så här ser framtidsplanerna ut:
1/8 - Åker jag och Tindra till Grönskåra och stannar över natten. Ska hälsa på Magda och dom andra och ha trevligt.
9/8 - Åker jag ner till Ystad och kollar på Deep Purple, Europe och Bonfire. Ska ha picknick och ha trevligt. Ska även passa på att njuta av Ystad, det är ju en otroligt fin stad på sommaren. Jag åker nog hem dagen efter, får se lite.
1/9 - Då flyttar vi till den nya lägenheten! Det ska bli hur härligt som helst!
9/9 - Då är Tindra ett halv år gammal! =) Stora flickan!
11/9 - Fyller jag 21 år! Så det ska väl firas på nått sett.
Så jag ser ju verkligen fram emot augusti och september. Dom kommer att bli kanonmånader känner jag. =) Sen brukar det ju oftast vara som finast på sensommaren, så vi får väl hoppas på det!
//S.
Min Förlossningsberättelse!!
Alt började tidigt den 8:e Mars vid kl 8.00 ganska så exakt, av att jag vaknade till och kände att jag behövde gå på toa, precis som alla dom andra tidiga morgnar. Så jag misstänkte ingenting. Jag satte mig upp i sängen, joch kände hur jag blev lite blöt där nere. Trodde det va flytning, hade även hört att man kunde ha svårt att hålla tätt dom sista veckorna innan förlossningen tack vare trycket neråt. Reste mig och sprang lite snabbt in på toan, hann inte mer en att ta av mig trosorna, sen så *SPLASH*. Minst två deciliter vatten ner på golvet. Jag blev helt chokad! "Det är ju inte dags än! Två veckort kvar ju!" Fick lite små panik och jag kände hur nervös jag blev. torkade upp vattnet och gick och väkte Matthias. Som hade drukigt dagen innan och va fortfarande full typ. "Oh shit! Inte nu liksom!!" Han yrade någonting om att vi inte hade tvätt tid än blablabla.. eeh?! MITT VATTEN HAR GÅTT! Han satte sig käpprakt i sängen och frågade "jaha vad gör vi nu då?!" Jag ringde förlossningen och berättade att mitt vatten hade gått. Barnmorskan frågade om jag hade några värkar? Ja just det, värkar skulle man ju också ha. Men det hade jag ju inte?! Men hon ville ändån att jag skulle komma in så dom fick kontrolera att det verkligen var vattnet som hade gått, och att allt var okej. Det finns ju en infektionsrisk när vattnet har gått.
Vid elva åkte vi in. Fortfarande inga värkar. Dom la mig i en gynokologstol och undersökte mig. Dom kunde inte konstatera att det va vattnet som hade gått, men dom sa att det lät som det på min förklarning. Och eftersom jag inte hade några värkar så skickade dom hem mig. Det va tur i oturen det! matthias var ju så bakis så han höll på dö! Så nu fick vi tid att förbereda oss och han fick sova ut. Hela den dagen gick jag utan värkar och förberedde mig på att föda snart. Det va lite jobbigt. jag kunde inte riktigt slappna av och jag var så attans nervös. Hade ju hört värsta mardrömssenarium om förlossningar, om folk som har sprukigt ända långt upp på ryggen!! Jag ville inte vänta längre, jag ville bara få det här avklarat. Så jag och Matthias beslöt oss för att gå en runda upp till hans föräldrar. Vi gick ganska snabbt, för att få igång värkarna, hoppades vi på iaf. Och visst kom dom! Väl när vi kom fram hos hans föräldrar så kom det fler värkar, ganska oregelbundna med tio minuters mellanrum, kockan var då åtta. Vid 23.00 gjorde värkarna jätte ont!! Va tvungen att ställa mig upp lutandes framåt och gunga fram och tillbaka varje gång. Den här gången fick M ringa förslossningen och berätta. Värkarna kom nu varje 7:e minut. Hon sa att vi kunde komma in. "Nu är det dags tänkte jag!" kom in och dom tog en CTG kurva på mig. men jag blev hemskickad lika snabbt. Värkarna var inte tillräkligt täta och jag var bara öppen två centimeter. Hon sa att vi skulle ringa vid nio dagen efter. I och med att vattnet hade gått så ville dom inte vänta för länge med själva förslossningen. Hela den natten va ett helvete rent ut sagt. Jag fick inte sova någonting pga värkarna. "Hur skulle detta gå?" tänkte jag. Jag har ju verkligen inte sovit någonting!!
Jag väkte M vid åtta på morgonen den 9:e Mars, och sa att jag står inte ut längre. Jag måste få något smärtstillande för att kunna sova eller åtminstånde vila. Jag försökte få i mig något att äta, men jag hade verkligen ingen aptit. Jag började få förlossningsfrossa och började skaka. Kunde verklige inte slappna av. jag rinde upp förlossningsavdelningen igen och förklarade allt. Det var fortfarande bara sju minuter mellan varje värk. Dom tyckte att jag skulle få komma in ändån, men att jag kunde ta det lungt. Så vi packade bb-väskan och tog dom sista korten på min mage. Sa farväl till våra små katter, precis som vi aldrig mer skulle ses igen.
Vid halv elva kom vi in och fick ett förlossningsrum med desamma. Fick berättade lite om hur det låg till och dom satte CTG på min mage, för att höra barnets hjärtslag och mäta värkarna. Dom va fortfarande bara var 7:e minut. Och jag var öppen fyra cm. Dom beslöt att dom skulle sätta igång mig med hjälp av dropp. Och jag hade läst att värkarna man får då är mycket mer intensiva än under en vanlig förlossning. Nej! tänkte jag. Jag hade det ju redan jobbigt som jag hade! Men jag hade inget att säga till om för barnet va tvunget att komma ut snart. Dom satte en kanyl i handen och satte igång droppet. Efter tio minuter kom värkarna mer intensivare en vanligt. Jag låg och vända och vred på mig, hade helst velat resa mig upp som innan men det gick inte eftersom jag fortfarande var kopplad till CTGn. Fick prova TENS. Vilket hjälpte i typ en halvtimme, sen gjorde det bara ont i ryggen på mig. jag tvingade i mig en äklig näringsdryck och lite nyponsoppa för att få krafter.
Dom ökade doseringen kraftigt, och ett tag där hann jag inte återhämta mig förrens det kom en ny värk. Dom säkte snabbt doseringen igen för det blev alldeles för tuft för mig, med tanke på att jag inte hade sovit något på mer än 24 timmar. Ett par timmar in i värkarna så bad jag om lustgas. Det var det bästa jag hade kunnat göra. Det var underbart! All smärta blev så mycket enklare att tas med. Nu gick det snabbt. När klockan var runt sex var jag öppen sex cm. Dom kom in och sa att det kanske är bäst att jag tar någon starkare bedöving som morfin eller epudiral (ryggbedövning) för att jag behövde vila mig en stund. Jag hade ändån sagt att jag ville ha ryggbedövning innan så det fick bli det. Efter en stund kom narkosläkaren in. Jätte trevlig var han! Jag hade hört att detta skulle göra jätte ont, men det kändes ju knappt. Jag hade nog med mina värkar. Efter en stund var smärtan helt borta. Jag domnade bort i benen. Jag var även hög på lustgasen så jag låg och svammlade och skrattade och drog skämt. Och narkosläkaren var helt förvånad att jag var så lätt att hanskas med. Han sa att jag var den perfekta patienten!
Barnmorskan drog ner på droppet, så jag fick sova en stund. Det behövde jag! Både jag och M somnade till och sov i en timme ungefär. Nu var klockan 19.00 och jag kände hur det började trycka neråt. Det kändes riktigt läskigt. Det kändes som barnet skulle födas ur det andra hålet! Jag var nu öppen nio cm! Barnmorskan föreslog att jag skulle byta ställning för att det skulle gå snabbare. Men jag hade ju en massa slangar ikopplade i mig så jag fick ställa mig på knäna i sängen lutandes mot huvudgavel. Så stod jag i ca en timme. Nu kände jag att jag ville börja krysta neråt. Nu var det snart dags! jag bytta ställning och la nu på sidan. Barnmorskan sa att jag kunde krysta lite lätt när jag fick en värk. Vilket jag gjorde. Epudiralken började avvärka nu, så jag började ta till lustgasen igen. Nu låg barnet långt ner. Nu kunde man se lite av skalpen. Och självklart ville Matthias va där och kolla! Sa till han att om han kollar så kommer han aldrig mer vilja ha sex med mig, men han skulle givetvis kolla och känna efter efter varje krystning. Nu la jag mig på rygg.
Klockan var nu tio i nio och nu var det dags att krysta på riktigt! Och gud vad jag krystade!! Detta var en helt annan smärta. Det gjorde inte så ont ,det var mer som en otrolig kraft som tog tag i en. Jag pausade och andades lustgas efter varje krystning, för att lindra smärtan. Det sved mellan benen. Och barnmorskan sa åt mig att det var jätte bra att jag lystnade på mig kropp och stannade med att krysta så fort det sved. Dom berömde mig så mkt. Och Matthias krystade nästan han med. Och han drog iväg ett skämt "Sarah, Är du säkert på att du aldrig gjort det här innan?!!" Alla började skratta mitt i allt inklusive jag, som låg där och försökte pressa ut den lilla ungen. Och då började dom skratta åt mig som låg där och skrattade. Dom hade aldrig varit med om nått liknande innan. Någon som ligger och skrattar när hon håller på att föda liksom! :oP
Nån krystning efter skrattanfallet, klockan 21.09 så kom min lilla dotter ut. Helt underbart fin var hon! 3080 g och 49 cm lång. Hon var helt frisk och allt hade gått bra! Jag behövde inte äns bli sydd! Barnmorskorna var helt underbara! Jag kunde inte fått bättre!
lustgasen var himmelriket!
Stolt pappa med dotter
Tindra, bara någon minut gammal!
