Sarah Thelander - The things I do and love

Jag hade länge gått med förvärkar och Tindras födelsedag närmade sig med stora steg. Jag ville verkligen INTE ligga inne på BB på hennes 1 års dag då Milian var beräknad till. Så Onsdagen den 3:e Mars bestämde jag mig att nu jädrans ska barnet komma ut! Haha! Jag gjorde lite olika saker som man har hört och läst som ska hjälpa att sätta igång förlossningen. Jag år bl.a. en hel annans så det blödde i munnen på mig. Jag kännde av lite förvärkar men inget mer än vad jag hade känt dom senaste dagarna. Gick och la mig tillsammans med M och kollade på tv. Medans jag låg där kände jag av några lite mer intensivare värkar, men tänkte inte så mycket på det.

Precis innan jag höll på att somna kände jag hur det började "sippra" lite. Klockan är då tjugo i ett. Satte mig upp och såg att det hade blivit en jätte liten fläck i sängen. "Hade vattnet gått?". Jag reste mig upp och gick på toa då kom det ännu mer. Gick in och skulle väcka M och precis när jag gör det så *plask*. Jag praktiskt taget står och pissar känns det som, för det kom så himmla mycket vatten. M kollar på mig lite förundrat och påpekar hur effektivt våra "huskurer" fungerat. Jo visst, värkarna kommer med en gång och jag kan stå ut med dom än så länge. Ringde in till förlossningen och pratar med dom. Dom ville att jag skulle komma in så dom kunde kolla om vattnet gått och se hur intensiva värkarna är. Men dom sa också att jag kunde ta det lungt. Så jag och M tog det lungt, värme varsin panpizza och jag lunkar runt i lägenheten och kan inte sitta stilla. Packade det sista i BB-väskan gjorde jag också. Nu blir värkarna intensivare och jag känner att jag vill åka in. Värkarna kom då med 4 minuters mellanrum.

Vid tre är vi inne på förlossningen och dom sätter mig direkt på CTG-kurvan och börjar mäta mina värkar. Jag ligger och vilar och känner mig väldigt avslappnad, nästan för avslappnad. Värkarna kommer helt plötsligt inte alls lika ofta, det hinner till och med gå mer än 10 minuter ibland mellan dom. Barnmorkan kommer in och säger att jag har två alternativ att välja på: Anntingen kan jag stanna kvar och ta ett bad och sen se om det kommer igång eller så skickas jag hem med en massa piller som ska lindra smärtan så jag kan sova lite. Trött som jag är väljer jag att åka hem igen. Dom kollar inte äns hur öppen jag är!! Vi beger oss hem och att gå ner till bilen var ett helvete, jag kunde knappt gå. Då var värkare precis som innan med 4 minuters mellanrum. Tänkte att "Ska dom verkligen skicka hem mig?", men jag förlitar mig på att dom kan ju sin sak..

Klockan är nu strax efter fyra på natten. Bilresan hem var inte kul och det tog minst en kvart för mig att komma upp i lägenheten! M går och lägger sig direkt och jag likaså. Men dom där jädrans tabletterna hjälper inte ett skit! Jag ligger och försöker andas så gått det går, men jag får ju verkligen ingen vila överhuvudtaget! Jag ligger och kämpar i över en timme när jag plötsligt känner hur det börjar rinna ännu mer. "Mer vatten?", tänker jag och vänder mig och för att se efter. Men det är inget vatten utan det är blod. Nu börjar jag bli rädd så jag väckte M och sa att vi nog måste åka in igen och att jag inte står ut mer snart! Satte mig på toan och försöker göra Nr.2 men det går inte så bra. Känner hur det börjar pressa neråt och jag är rädd att barnet ska ploppa ut i toaletten. Jag kämpar med att ta på mig kläderna och det tar minst en timme innan vi kommer iväg. Jag är tvungen att stanna varje gång jag har en värk och dom kommer nu mellan 2-3 minuters mellanrum.

Klockan är strax innan sex tidigt på torsdags morgon den 4:e Mars, och jag har så sjukt svårt för att ta mig upp till förlossningen. Det pressar neråt hela tiden och jag är rädd att han ska komma vilken sekund som helst! När jag väl är uppe tar dom ctg-kurvan på mig. Jag är nu öppen 6 cm! "Who, Det gick snabbt om man jämför med sist", tänker jag. Vi blir inskrivna och jag vill ha lustgas ganska så direkt efter vi kommit in på vårt rum. Frågar barnmorskan: "Jag hinner inte ta någon ryggbedövning va?!". Och inte så oväntat blir svaret nej tyvärr. Shit hur ska jag klara det här?! Men det gick ju fint! Jag kämpar på med lustgasen och jag får in tekniken direkt. Jag får beröm hur väl jag känner min kropp av barnmorskorna. Strax innan åtta känner dom igen och vips jag är full öppen och redo att pressa för kung och fosterland. Vilket jag gör också. Smärtan är 10 gånger värre än med Tindra och jag känner precis allt den här gången. Jag känner riktigt hur jag töjs ut och det är nästan en ovärklig smärta men ändå med sån kraft. Svårt att förklara, men ni som har gjort det förr vet nog vad jag pratar om.

Klockan 08.14 fylls rummet med barnskrik och en liten kommer upp i famnen på mig. M första kommentar: "Jädrar, Vilken stor mun han har. Värsta Steven Tyler!" Jag ligger och gråter, dels för att jag är så lycklig och dels för att all smärtan är borta. Milian är född och han är perfekt! Han är inte så liten heller, han var 51 cm lång och vägde 3712 g.
 

Bara någon timme gammal.

Senare samma dag som han föddes. Första familjekortet! =)
(Jag är vääldigt sliten!)